Göteborgs-Postens etiska regler

Trovärdigheten är en av GP:s viktigaste tillgångar. Läsarna ska kunna lita på att vår journalistik är vass och sann. Den trovärdighet som GP byggt upp har förtjänats under många år, men kan snabbt äventyras om vi trampar snett. Därför ska ett etiskt förhållningssätt genomsyra allt vi gör.

Pressetik är levande och ett av de viktigaste verktygen för god etik är samtal på redaktionen i vardagen. Detta dokument är avsett att vara ett stöd i de samtalen.

GP följer, precis som alla etablerade tidningar i landet, de pressetiska reglerna som formuleras av Pressombudsmannen, PO. www.po.se

Reglerna har funnits sedan 1953 och även om de skrivits om genom åren så är kärnan densamma. Det handlar om mediers ansvar att visa hänsyn. Den långtgående pressfrihet vi åtnjuter i Sverige ställer krav på medierna att agera ansvarsfullt. Om pressfriheten missbrukas finns en påtaglig risk att den snävas in av lagstiftarna.

All pressetik bygger på en avvägning mellan allmänhetens intresse och behov av information och enskildas rätt till integritet. Hans Schöier, före detta ordförande i Tidningsutgivarna, formulerade en kort sentens som ger en bra grund för alla pressetiska bedömningar: ”Är det sant? Kom ihåg att du hanterar människor!”

Cecilia Krönlein
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Anonyma arrangerade bilder

I många sammanhang intervjuar vi personer som begär att få vara anonyma och frågan om anonyma bilder kommer upp. Det är något som de flesta redaktioner ibland publicerar – men inte längre vi på GP.

Den typiska bilden kan föreställa en före detta missbrukare som berättar om sitt liv, där man på bilden ser personen bakifrån med en luvtröja, ett par händer, eller något liknande. Dessa bilder har ofta ett ringa journalistiskt värde, de tjänar mer som illustration – ”det behövs en bild på sidan”. Efter det uppmärksammande rättsfallet där tre GP-medarbetare slutligen fälldes i HD för att ha röjt en källa genom en publicering av en bild som inte ansågs vara tillräckligt anonym, har vi beslutat oss för att sluta använda sådana här arrangerade, anonyma bilder. Se även avsnitt om Källskydd

Risken att en person som begärt grundlagsskyddad anonymitet kan identifieras genom sådana bildpubliceringar är större än vinsten av att publicera dem. Vi får vid behov hitta andra lösningar för att illustrera artikeln. Eller hitta människor som öppet vill berätta om sina upplevelser även när det handlar om känsliga ämnen.

I fall där det handlar om personer som inte begärt grundlagsskyddad anonymitet, men som vi av andra skäl vill anonymisera, kan vi i enstaka fall göra väl motiverade undantag från denna regel. Detta måste dock alltid godkännas av ansvarig utgivare före publicering.

En vanlig reaktion bland läsare när det handlar om namnpubliceringar eller detaljer vid brottsfall är att ”man ändå kan hitta allt på nätet”. Detta används då som ett argument för en mer långtgående publicering.

Som grund håller inte detta resonemang – vi svarar bara för GP:s publicering och ska göra en självständig bedömning. Vi ser en ansvarsfull pressetik som ett konkurrensmedel för GP. Det är etiken och trovärdigheten som skiljer oss från sajter som inte tar pressetisk hänsyn på nätet.

Samtidigt handlar pressetiken om publicitetsskada och grundfrågan är: leder publiceringen till att en person lider publicitetsskada? Det här förklarar varför svenska tidningar ibland publicerar namn och bild på brottslingar utomlands, kanske bara misstänkta brottslingar, på ett sätt som man inte gör när det gäller händelser i Sverige. Publicitetsskadan som drabbar en misstänkt mördare i USA är ringa, eftersom amerikanska medier redan publicerat namnet. På samma sätt kan det uppstå situationer där det bara uppfattas som mystiskt att inte publicera namn, eftersom övriga medier och TT valt att göra det. Även om grundprincipen fortfarande är att varje utgivare är suverän, så påverkas självklart publicistiken av samhället runtomkring.

Se även avsnitt om Bemötande.

Personer som namnges – eller pekas ut – i ett sammanhang där de kan lida publicitetsskada ska erbjudas möjligheten att bemöta kritik. Det är en hörnsten i pressetiken och ges stor vikt i bedömningarna i både PON och etermediernas motsvarighet, Granskningsnämnden. Att någon anklagas eller kritiseras för något utan att få chans till bemötande är helt enkelt inte förenligt med god pressetik. Det är därför viktigt att vi i alla sammanhang anstränger oss att få en kommentar, även av personer som är motvilliga. När vi ställer tuffa frågor ska vi vara noga med att den granskade personen får komma till tals med sina bästa argument. Om vi inte får tag i personen, ska vi redovisa att vi sökt honom/henne. Det är viktigt att dokumentera alla försök att nå en ansvarig och det är viktigt att söka personen på flera sätt – via mobiltelefon, mail eller genom att söka upp honom/henne. Om det finns ett ombud som kan redogöra för personens ståndpunkt (till exempel en advokat) så citerar vi ombudet, samma sak om personens hållning finns dokumenterad i skriftliga källor.

I PON uppkommer ibland frågan om en redaktion kan anses ha gjort tillräckliga ansträngningar för att få en kommentar. Räcker det att ringa en gång och lämna ett meddelande? Maila en gång? Det finns flera exempel där tidningar fälls med motiveringen att man ansträngt sig för lite. Ett exempel är Kristianstadsbladet som i en artikel om en läkarmottagning lämnade ett meddelande på telefonsvararen bara två timmar innan artikeln publicerades på nätet. Det räckte inte för att uppfylla pressetikens krav på bemötande. Här borde man ha avvaktat med publiceringen till de ansvariga fått en rimlig chans att svara. En publicering blir ju dessutom bättre och mer fullständig om de ansvariga får svara.

Företag har inte samma pressetiska och juridiska skydd som personer. Bolag har inte någon automatisk rätt att i alla sammanhang bemöta kritik och negativa synpunkter. Produkttester, prisjämförelser och recensioner är exempel på sammanhang där företagen inte självklart kommer till tals.

När vi rapporterar om en nyhet i andra medier ska vi ange källa. Innan vi citerar gör vi alltid en bedömning av källans trovärdighet. I tidningen skriver vi tydligt vilken källan är, i digitala kanaler länkar vi också till ursprungskällan. Det kallas i branschen att ”ge credit”. Uttrycket är egentligen missvisande, syftet med att ange källa är ju inte i huvudsak att uppmärksamma andra journalisters arbete, utan att vara tydlig gentemot läsaren: dessa uppgifter har vi på GP inte kunnat kontrollera själva. Genom att återge var de kommer ifrån ger vi läsaren möjlighet att göra en egen bedömning av deras trovärdighet.

När vi själva har kontrollerat uppgifter är det inte alltid nödvändigt att fortsatt ange ursprungskällan. Skriver vi om muthärvan i Göteborg är det förstås motiverat att ange att det var ett avslöjande av Uppdrag granskning, likaså om en av våra konkurrenter hittat en egen nyhet som vi missat.

Om en konkurrent är först med en händelsenyhet ska vi i våra digitala kanaler både länka och ge credit. När vi rewritar följer vi god sed när det gäller citaträtt, det vill säga att maximalt ta tre citat eller kortare stycken från en och samma källa.

Om du är osäker inför att ge credit eller inte är det en god tumregel att ”credda” en gång för mycket än en gång för lite. Under senare år har de flesta nyhetsmedier anammat en generös credpolicy. Vårt innehåll blir bara bättre av tydliga källhänvisningar.

Att rapportera direkt i text, bild och rörlig bild hör till vardagen i GP:s digitala kanaler. Liverapportering ställer särskilda krav på omdöme.

Grunden i direktrapporteringen är givetvis densamma som i all vår journalistik: trovärdigheten går främst och vi publicerar uppgifter som vi kan verifiera. Läsarna är mer betjänta av att vi publicerar korrekta uppgifter än att vi är snabba. Kravet på snabbhet gör att det i vissa fall kan vara svårt att kontrollera uppgifter som strömmar in från olika håll. Direktrapporteringen ger inte heller hela bilden under ett pågående skeende, bilden växer fram i takt med att nya uppgifter tillkommer. Vi uppdaterar i sådana fall och rättar i takt med att nya uppgifter kommer in. En styrka med liverapportering är just möjligheten att korrigera och uppdatera löpande. Viktigast är att vara transparent och exempelvis skriva: ”just nu sprids de här uppgifterna i medierna x, y, z. Vi kan inte verifiera dem nu, men vi återkommer givetvis när vi vet mer om saken.” På så sätt ger vi läsarna en möjlighet att följa med och värdera uppgifterna som flödar fram. Stäm gärna av med en kollega innan du publicerar ännu ej bekräftade uppgifter.

Vi använder ibland andra källor i direktrapporteringen. Det kan handla om att bädda in en tweet från någon som är på plats, eller en kommentar från en minister. I de fallen ska vi ange källa. Det är GP som har redaktörskapet för flödet.

När det gäller uppgifter som kan vara integritetskränkande ska vi vara extra uppmärksamma och försiktiga i direktrapporteringen. Under en rättegång kan vi till exempel inte rapportera om detaljer i förundersökningar eller personundersökningar som går alltför nära enskilda. När det gäller namnpubliceringar är det viktigt att ha en diskussion med redaktör/utgivare innan direktrapporteringen påbörjas. Vilka ska namnges? Varför?

Med sociala medier och frivilliga organisationer som Missing people har synen på efterlysningar förändrats. En efterlysning sprids blixtsnabbt bland många tusen människor och skallgångskedjor kan sättas igång på bara några timmar.

Redaktioner får givetvis också propåer om att hjälpa till med efterlysningar. Anhöriga och polis är angelägna om att sprida efterlysningen till så många som möjligt och det kan vara frestande att snabbt publicera uppgifterna. Är det självklart att återge efterlysningen? Svaret är nej, så länge det handlar om en tidigare okänd person. Grundproblemet är att tidningen publicerar namn och bild på en person utan att veta om han/hon själv vill det. För redaktionen är det väldigt svårt att värdera och bedöma vad som hänt. Några av fallgroparna: personen har begått självmord eller håller sig undan frivilligt.

Innan vi publicerar en efterlysning måste vi därför göra grundläggande research och försöka besvara frågor som om det finns en känd psykisk sjukdomsbild? Har personen försvunnit tidigare? Känner polisen till någon tidigare brottslighet eller annat som kan förklara frånvaron? Finns det barn som kan fara illa av en publicering? Polisen är ofta en bra källa när det gäller att värdera en efterlysning, men även de anhöriga. Det är bättre att ställa obekväma frågor till de anhöriga före publiceringen än att publicera något som blir fel. Rådgör alltid med ansvarig redaktör innan du publicerar en efterlysning. En lösning kan ibland vara att skriva om efterlysningen utan att återge den eftersöktes identitet.

Slutligen, även vår syn på efterlysningar påverkas förstås av sociala medier och skallgångskedjor. Om hundratals människor söker igenom centrala Göteborg måste tidningen kunna svara på frågan vad de letar efter.

Vi är restriktiva med signalement i GP, även om det inte är ett generellt stopp. När allmänintresset är mycket stort har vi signalement. Det kan handla om fall där en serie brott begås av samma gärningsman under en kort tidsperiod eller om extrema våldsbrott, där det finns fara för allmänheten. Ett exempel kan vara yxmördaren som löpte amok i centrala Göteborg för ett 10-tal år sedan. Samråd med närmaste redaktör eller en utgivare innan signalement anges. Att polisen vill gå ut med signalement, eller att ett signalement ligger på polisens hemsida, är inte skäl nog för att vi ska publicera det.

Varför har vi inte signalement oftare?

  1. Signalement är, särskilt i ett tidigt skede i en brottsutredning, osäkra. Vi har ingen möjlighet att kontrollera om signalementet stämmer och det finns risk att vi sprider felaktiga uppgifter.
  2. Det är naturligtvis förståeligt att många tycker att GP borde hjälpa till i jakten på brottslingar, och därmed göra en insats för samhället. Men här är det viktigt att komma ihåg rågången mellan en statlig myndighet och oberoende journalistik. Det är inte GP:s uppgift att hjälpa polisen att fånga brottslingar. GP ska inte heller agera som polisens förlängda arm.

Det förekommer att läsare tycker att vi har en ”skyldighet” att skriva ut signalement och att vi annars censurerar. Någon sådan skyldighet finns emellertid inte.

En av de vanligaste läsarreaktionerna i nyhetsrapporteringen är: ”varför berättar ni inte att det var en invandrare?”. Många vill helt enkelt veta om en brottsling har sitt ursprung i ett annat land, oavsett personens nationalitet.

I utländska medier är det vanligt att man anger ursprung eller nationalitet i nyhetsbevakningen, men i Sverige har de etablerade medierna en mer restriktiv linje. I de pressetiska reglerna står följande om (bland annat) etnicitet:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

GP följer de pressetiska reglerna och vi ska således inte framhäva etnicitet om det saknar betydelse. Frågan är då när det kan anses ha betydelse? Här krävs ofta en diskussion i det enskilda fallet, men en god grund är att själva brottet på något sätt hänger samman med nationaliteten. Om en svensk medborgare döms för krigsbrott i Syrien kan det till exempel vara relevant att berätta att han/hon har sitt ursprung i Syrien, eller i en viss religiös grupp. Om en person döms för misshandel på Avenyn är det sannolikt inte relevant att framhäva etnicitet.

Medier i det pressetiska systemet vill inte bidra till ett samhälle där människor sorteras och etiketteras, eller riskerar att stämplas utifrån vilken grupp de tillhör. I andra vågskålen ligger framgången för de krafter som gör en stor poäng av att medier ”mörkar” sanningen. Pressetikens goda ambitioner har kanske lett till att skapa andra spänningar i samhället. Den här diskussionen kommer sannolikt att fortsätta under lång tid framöver.

På GP ska vi beakta de pressetiska reglerna och hålla huvudet kallt. Det är viktigt att ställa frågan: varför ange just etnicitet i ett specifikt fall? Rådfråga vid behov utgivaren.

Lagarna som omgärdar journalistikens innehåll och det vi publicerar finns i huvudsak i tryckfrihetslagstiftningen, med några undantag, se avsnittet om Tryckfrihet. När vi arbetar på fältet och samlar in material påverkas vårt arbete också av andra lagar, inte minst när journalister tar bilder. Utgångspunkten är att vi alltid håller oss till lagen. Enskilda medarbetare får inte äventyra sin egen säkerhet eller riskera att begå brott under arbetet med att samla in journalistiskt material.

När vi rör oss på brottsplatser eller demonstrationer, där polisen spärrat av områden, följer vi polisens instruktioner. Det är aldrig förbjudet att fotografera på allmän plats, men polisen har befogenhet att beordra journalister – och andra i allmänheten – att flytta på sig.

En fastighetsägare kan förbjuda personer från att beträda privat mark, annars kan de polisanmälas för hemfridsbrott. Återigen finns det inget lagrum som hindrar själva fotograferingen, det som kan anses olagligt är om en fotograf/journalist utan tillstånd rör sig på privat mark. Det är den enskilde medarbetaren som har straffansvar, varför vi som regel alltid ska hörsamma en uppmaning om att lämna ett område.

Sedan 2013 finns en lag om kränkande fotografering. Lagens syfte är att förbjuda kränkande fotografering av enskilda i den privata sfären. Det är straffbelagt att på ett oförsvarligt sätt fotografera i hemlighet i bostaden eller på vissa angivna platser, som till exempel duschrum. Lagstiftaren har i förarbeten varit tydlig med att journalistiskt arbete och fotografering ska kunna utgöra försvarliga skäl, ett exempel har varit mediernas rätt att belägga missförhållanden i exempelvis äldreboenden. Det är dock viktigt att vara medveten om att lagen finns. Även i detta fall är det den enskilde fotografen som har straffansvar.

En tredje lag som påverkar våra möjligheter att fotografera är lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Det ställer sällan till bekymmer i vardagen, men det är viktigt att känna till att vissa byggnader/fastigheter omges av ett särskilt skydd. Skyddet innebär att allmänheten inte får beträda eller, i vissa fall, fotografera i närheten. Militära verksamheter och statsministerns bostad är exempel på skyddsobjekt där restriktioner kan råda.

En betydande del av innehållet i GP:s olika kanaler produceras av frilansare, byråer eller andra samarbetspartners. Men oavsett vem som skriver eller producerar journalistik under varumärket GP så är det ansvarige utgivaren som är ansvarig. GP:s trovärdighet och integritet ska inte kunna ifrågasättas.

Alla frilansare får därför skriva under en enkel etikkod:

Vi har integritet. Vi tillåter inte utomstående att påverka vår journalistiska rapportering och vi ägnar oss inte åt uppdrag, ägande eller verksamhet privat som kan riskera den journalistiska trovärdigheten. Om du är tveksam, ta kontakt med din uppdragsgivare.

Vi förvränger inte. Inga manipulerade bilder accepteras i GP. Vare sig i texter eller bilder får journalistiken förvanskas i avsikt att skapa en tillrättalagd verklighet. Läsarna måste kunna lita på att GP:s journalistik är sann och opartisk.

Det är också viktigt att vi gör en avvägning när vi lägger ut uppdrag på frilansare. Har vi tillräckligt god insyn i arbetsmetod och källhantering för att kunna garantera trovärdigheten? Det finns journalistiska uppdrag som vi av trovärdighetsskäl bör göra på redaktionen, till exempel granskande journalistik, wallraffande, och liknande.

Skulle något bli fel i ett frilansmaterial är det vi på GP som ansvarar för att rätta och publicera genmäle på samma sätt som om vi hade producerat materialet själva.

Trovärdigheten är en av GP:s viktigaste tillgångar, och ska genomsyra alla beslut på redaktionen. Vår journalistik ska vara sann och relevant, men ibland blir det ändå fel. När det händer inför vi en rättelse. Hur vi agerar beror på felet och hur det publicerats.

I direktrapportering rättar vi uppgifter tydligt och direkt i flödet, till exempel såhär: ”Nyligen skrev vi att… det är dock inte korrekt, nu kommer färska uppgifter som istället visar att…”. I ett direktflöde är det inte ovanligt att uppgifter ändras i takt med att bilden klarnar. Det betyder inte att vi i direktflödet kan vidarebefordra vilka uppgifter som helst, se särskilt avsnitt om direktrapportering.

Även i artiklar på gp.se kan vi rätta uppgifter i efterhand. Om en intervjuperson hör av sig om ett felstavat namn eller om en siffra av mindre betydelse, så korrigerar vi det på sajten. I sådana fall behövs ingen rättelse.

Allvarligare faktafel rättas med en tydlig rättelse. En bra tumregel när man formulerar en rättelse är att inte upprepa de felaktiga uppgifterna, utan istället skriva det som är korrekt. I papperstidningen kan den vara kort och publiceras i notisspalten, med tydlig rubrik. Har vi haft fel ska vi inte kalla rättelsen för förtydligande. På nätet skriver vi en ny artikel med korrekta uppgifter och ber om ursäkt för felaktigheterna, samt tar bort ursprungsartikeln. Om ursprungsartikeln behöver vara kvar lägger vi den som en länk högst upp i den nya versionen.

I fall där GP tycker att en artikel är korrekt, men en granskad part anser motsatsen, kan vi erbjuda genmäle. Genmälen publiceras på Fria ord-sidan eller i anslutning till artikeln på nätet. Även en person som fått bemöta kritik i ursprungspubliceringen kan erbjudas genmäle: vi ska vara generösa.

Rätten till genmäle är central för den pressetiska bedömningen, där rätten till genmäle formuleras såhär: ”Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.”

Historiskt har genmälen varit tämligen ovälkomna i många tidningar. Ryggmärgsreflexen hos en publicist är inte sällan: ”varför ska vi publicera ett genmäle när inget är fel?” Det har ofta uppstått diskussioner kring huruvida det verkligen är befogat med genmäle eller inte.

Samtidigt har redaktionen mycket att vinna på att publicera genmälen. Betydelsen för den granskade parten kan vara stor, och ett genmäle i sig tar inte ner, eller minskar värdet av, ursprungspubliceringen. Det ger en annan bild, som läsarna kan ta ställning till.

Avslutningsvis: även med en generös policy om genmälen är det givetvis inte befogat att publicera alla genmälen. Om var och en som känt sig missnöjd med något i tidningen skulle publicera genmälen skulle tidningen snabbt fyllas. Politiker som är missnöjda med en politisk analys, författare som inte håller med om en recension, fotbollsspelare som inte accepterar ett matchbetyg… tidningen är varje dag full av kritik mot enskilda, där genmälen inte är befogade. Genmälen får inte reduceras till en arena för kverulerande läsare.

Källkritik är en av journalistikens fundamentala verktyg. Det är i många fall utövandet av källkritik som definierar vad som överhuvudtaget kan kallas journalistik.

Den gyllene regeln är att en uppgift ska bekräftas av minst två av varandra oberoende källor innan vi publicerar. Det räcker inte med en persons berättelse eller att två kollegor går samman och berättar om missförhållanden på jobbet för att uppgifterna ska anses bekräftade. Att utreda om källor är beroende av varandra är ett viktigt arbete, som kan vara mödosamt.

I den journalistiska vardagen finns det emellertid tillfällen då vi litar till en källa, vars trovärdighet vi bedömer som mycket hög. Det handlar då huvudsakligen om snabb händelserapportering. Många nyheter om eldsvådor, trafikolyckor eller liknande händelser, har polis eller räddningstjänst som enda källa. De har då varit på plats och är vana vittnen, men är likväl en enda källa. Det är därför viktigt att förhålla sig kritisk även till dessa myndigheter. Det finns en mediekritisk debatt om att journalister alltför lättvindigt köper polisens uppgifter och det finns många exempel på fall där polisen gått ut i medierna med felaktiga uppgifter. Vi journalister får inte göras till verktyg för myndigheterna, utan ska ifrågasätta alla källor. Vi ska alltid sträva efter att samla uppgifter från fler håll, till exempel vittnen på plats.

När det handlar om digitala publiceringar är källkritiken särskilt viktig. Om vi återger uppgifter från andra medier, så kallade rewrites, ska vi alltid göra en egen trovärdighetsbedömning av källan. Är det en etablerad nyhetsförmedlare? Plockas nyheten upp av de stora globala nyhetssajterna? Vilka uppgifter dokumenteras i själva publiceringen? Finns det några uppgifter vi bör kontrollera själva innan vi publicerar? Vi gör bara rewrites från medier som vi bedömer som trovärdiga.

Sociala medier ställer också krav på källkritik. Det går blixtsnabbt att med Twitter och Facebook sprida uppgifter till hundratusentals människor. Men det är inte alltid den som trycker på dela-knappen har bemödat sig om att kolla fakta. När vi återger uppgifter från sociala medier ska vi söka ursprungskällorna och värdera dem.

Se även avsnitt om Opinionsundersökningar.

Alla som lämnar uppgifter till en journalist omfattas – om de begär det – av grundlagens källskydd, reglerat i Tryckfrihetsförordningen. Det betyder ett absolut förbud för journalister (och alla andra som är anställda på medieföretaget) att avslöja källan för någon. Det gäller även gentemot kollegor och utgivaren. Journalistens ansvar är personligt och att bryta mot källskyddet är straffbart med fängelse. Om källan ger samtycke till att fler personer hanterar det journalistiska materialet utökas sekretessen till alla som jobbar med det. Källskyddet är livslångt.

I vardagen hanterar alla journalister på GP en mängd källor, de flesta öppna. Vi intervjuar politiker, vittnen och tjänstemän som inte har några problem med att meddela sina uppgifter offentligt. Då gäller inte källskyddet. Det träder in först när en person begär att få vara anonym. I vissa fall kan osäkerhet uppstå, har källan begärt källskydd? I sådana fall är det journalisten som måste försäkra sig om huruvida källskydd föreligger, genom att helt enkelt ställa frågan.

Det är viktigt att tänka på källskyddet i vardagen. Källskyddade uppgifterna måste hanteras varsamt. Ett mail från en person som begär att få vara anonym får inte skickas runt mellan avdelningar, reportrar och redaktörer, eller skrivas ut och läggas öppet i kontorslandskapet. Lås datorskärmen när du går från din arbetsplats, använd alltid mobilens skärmlås och byt ofta lösenord.

Samma sak gäller för källskyddade uppgifter i digital form. Anteckningar, pdf:er och texter är att betrakta som potentiella risker i våra system. Lagras det digitalt så finns risk för dataintrång. Om det behövs ska vi kryptera känsligt material.

Om en person har begärt att få vara anonym ska vi inte riskera att peka ut källan genom att ange detaljer som gör att andra kan lista ut vem som är uppgiftslämnare genom att lägga pussel. Det kan exempelvis handla om detaljer i texten som avslöjar att källan varit närvarande på ett visst möte vid en viss tid.

Den uppgiftslämnare som begär anonymitet ska inte kunna identifieras av någon. Ansvaret för bedömningen om publiceringen kan innebära ett röjande eller ej, kan inte överlämnas till källan. Även om källan godkänner text och bild så innebär det inte i sig ett samtycke till att identiteten röjs.

Alla som är anonyma i GP omfattas inte av källskydd. Det finns också pressetiska skäl att anonymisera någon. När vi exempelvis intervjuar en företagare som misstänks för skattebrott kan vi förvisso välja att göra honom/henne anonym av pressetiska skäl. Men företagaren kan inte åberopa källskydd bara för att han/hon blivit intervjuad. Källan måste vara uppgiftslämnare och begära anonymitet.

Källskyddet är sammanfattningsvis något av det allra viktigaste för alla journalister, tätt sammankopplat med vår trovärdighet som oberoende nyhetsförmedlare. GP har ett ansvar för rutiner och system som håller källskyddet levande i vardagen på redaktionen, samtidigt som ansvaret för att bevara källskyddet i första hand vilar på varje enskild journalist.

Läsarkommentarer

Dialog med läsarna har förekommit i alla tider. Men där vi förr kommunicerade med läsarna via exempelvis telefonväkterier, sker en mycket större del av dialogen idag på nätet – ofta via sociala medier. Dagens läsare ställer krav på att vi ska vara tillgängliga och öppna för att diskutera GP:s journalistik. Det är förstås positivt och vittnar om ett intresse för vårt innehåll. Det är ofta roligt och givande att lyssna på och diskutera med läsarna. Men det kan också vara krävande att stå till svars för det vi publicerar och det är en omöjlighet att ha en lång debatt med varje missnöjd läsare. Ansvaret för dialogen med läsarna vilar gemensamt på alla på GP:s redaktion: i vissa fall är det logiskt att reportern svarar på frågor om en artikel, i andra att ansvarig redaktör gör det och i ytterligare andra fall är det bäst om utgivaren svarar.

GP har idag fyra huvudsakliga digitala möjligheter till kommunikation med läsarna (förutom mail):

  • Specifika chattar. När vi ordnar en chatt kan läsare anonymt ställa frågor och diskutera. I chattar svarar vi på kritik och beröm mot GP:s journalistik, men vi publicerar inte påhopp på enskilda eller kritik som är oanständig. Chatten är förmodererad, det är alltså GP som avgör vad som publiceras. Vi kan av tryckfrihetsskäl inte ha forum på sajten där kommentarer går rakt ut, det skulle äventyra sajtens utgivningsbevis. Se vidare avsnittet om
  • Kommentarer på Facebook. Många läsare diskuterar GP:s journalistik i sina egna Facebookflöden, eller via GP:s officiella Facebooksida. Här går kommentarerna rakt ut, innehållet publiceras ju inte på gp.se och det är inte GP:s chefredaktör som är juridiskt ansvarig. Vi eftermodererar GP:s Facebook-flöde och avpublicerar inlägg som innehåller påhopp på enskilda eller kritik som är oanständig.
  • Många läsare kommenterar, länkar och diskuterar GP:s journalistik via Twitter. Vi bevakar och svarar på frågor på samma sätt som vi gör på Facebook. Ett bra flöde att hålla koll på är @goteborgsposten.
  • Kommentarer i bloggar. GP:s bloggar i wordpress har en inbyggd kommentarsfunktion, där bloggaren förhandsmodererar kommenteringen. Liksom på chatten är det ansvarige utgivaren som är juridiskt ansvarig för kommentarerna som publiceras.

I dialog med läsare är det viktigt att vi är lyhörda och transparenta. Vi kan erkänna fel och ta till oss kritik. Handlar det om publiceringar på nätet kan vi uppdatera en artikel om vi får ny information. Men vi försvarar självklart vår journalistik och vårt kollektiva arbete. Vi ska inte be om ursäkt för god journalistik eller acceptera att vi får oanständig kritik. Det är alltid bra att bolla ett svar kollegor emellan för att hitta en bra ton i dialogen.

Det är också viktigt att ta hand om läsarnas kommentarer och respons. Kanske finns det förslag bland kommentarerna som är värda att följa upp? Frågor från läsarna som vi kan ta vidare till politikerna och på det sättet göra en uppföljning? Om vi uppmanar läsare att tycka till om något, måste vi också visa att vi bryr oss om responsen, annars slår det snabbt tillbaka.

Ett förhållandevis stort antal fällningar i PO och PON handlar om barn. Minderåriga har en särställning i pressetiken. De är värnlösa och ska skyddas från publicitetsskada.

När vi skriver om brottsoffer eller förövare ska vi därför alltid ställa frågan om det finns barn med i bilden, och hur de kan påverkas av vår publicering. Även om föräldrarna inte pekas ut av publiceringen får vi inte avslöja detaljer som kan skada barnen. Om det handlar om brott som begås mot barn återger vi inte detaljer som kränker deras integritet.

Såhär skriver PO i en typisk fällning som handlar om barn:

”En tidning skrev om ett fall där en man hade dömts för sexualbrott mot barn. Även om de utpekande uppgifterna i artikeln var knapphändiga gav tidningen en detaljerad beskrivning av vad brottsoffret hade utsatts för. Inför den grupp som visste vem brottsoffret var tillfogades hon en allvarlig publicitetsskada.”

Även när vi gör intervjuer med minderåriga ska vi vara varsamma. Vårdnadshavarna ska alltid tillfrågas och i fall där föräldrarna är skilda måste båda parter samtycka till att vi intervjuar barnen. Det har förekommit att det efter en publicering uppstått konflikter mellan föräldrar där tidningen hamnat emellan.

Såväl föräldrar som barn är ovana vid medier och kan inte bedöma genomslag eller konsekvenser av att framträda. Ämnen som kan vara okontroversiella för barnen att prata om kan få en helt annan laddning i tidningen, något som legat bakom två fällningar i GP. I det ena fallet intervjuades en grupp unga om ”dagen-efter-piller”, i det andra intervjuades ungdomar på ett sommarläger för socialt utsatta barn. Även om barnen, lärare och lägerpersonal gav sitt samtycke, så fälldes tidningen. Ämnen som utsatthet, fattigdom, sex, men även politiska frågor måste hanteras med särskild omsorg, om det är barn som intervjuas.

När det gäller mer okontroversiella ämnen, där vi till exempel frågar barn om årets glassnyheter, eller om en ny attraktion på Liseberg, ska vi i grunden kontakta föräldrarna, även om undantag kan förekomma. Utgångspunkten är att ingen ska behöva se sitt barn i tidningen utan att veta om det.

Bilder på barn kräver också eftertanke. När vi fotograferar på allmänna arrangemang, konserter, fotbollscuper och liknande, så kan vi givetvis inte ta kontakt med vårdnadshavare för alla som syns på bild. Låter man som förälder sina barn spela i Gothia cup så får man vara beredd på laget kan fotograferas i en matchsituation eller synas på en publikbild. Om vi däremot särskilt fokuserar på, eller porträtterar, någon enskild minderårig som uttalar sig, gäller samma regler som vanligt: då ska vi ha tillstånd från vårdnadshavare.

Till sist. Att intervjua barn är lite krångligare, på grund av det som sagts hittills, men det betyder inte att vi ska avstå. Barnens värld är viktig att skildra och vi får inte väja för att göra journalistik om barns villkor. Men vi ska göra det med omsorg.

Grunden i all journalistik är att ta fram och publicera uppgifter. Den naturliga inställningen är därför att publicera namn på människor i GP. I pressetiken vägs emellertid allmänhetens intresse och behov av att få reda på uppgifter mot den enskildes rätt till integritet. Ett enkelt credo, formulerat av Hans Schöier, före detta ordförande i Tidningsutgivarna, lyder: ”Är det sant? Kom ihåg att du hanterar människor!”

Med omsorg om den enskildes integritet avstår vi därför i många fall från att publicera namn, eller att peka ut en person. Resonemangskedjan går i tre led.

  • Ska personens namn publiceras?
  • Ska personen pekas ut?
  • Ska personen vara anonym?

Här följer tre fall, som visar på resonemangen i varje led.

Exempel 1.

En man har häktats misstänkt för barnvåldtäkt. Det finns ett visst allmänintresse för att publicera namn på den misstänkte, men när vi väger det emot den publicitetsskada som drabbar mannen, hans anhöriga och offret, är det inte aktuellt att publicera namnet. Inget offer för en barnvåldtäkt ska riskera att bli identifierat i tidningen, ens i en begränsad krets läsare. Allmänintresset för att peka ut mannen är inte heller tillräckligt stort, av samma skäl. Vi väljer därför bort detaljer om bostadsort, kanske ålder, eller andra detaljer som gör att läsare, eller vissa läsare, kan lista ut vem det handlar om. Personen ska därför vara anonym.

En viktig sak att tänka på är att publicitetsskada kan uppstå även när namn inte publiceras. Även om en större krets inte får reda på de inblandades identitet så kan personer som redan har viss insyn i saken, få kännedom om nya detaljer som innebär en publicitetsskada. Det här är en gemensam nämnare bakom många PO-fällningar. Därför ska vi vara varsamma när vi publicerar detaljer ur exempelvis brottsutredningar.

Exempel 2.

Personaldirektören på universitetet har avskedats efter förskingring. Allmänintresset för att peka ut direktören är stort. Som statlig tjänsteman åtnjuter han/hon allmänhetens förtroende och har ett stort personligt ansvar i sin tjänsteutövning, med möjligheter att påverka enskilda. Tjänsten är en samhällsbärande funktion och brottet har dessutom begåtts i tjänsten. Det finns skäl att berätta att det handlar om universitetet och vilken direktör det handlar om. Att lite mer luddigt skriva att det handlar om en hög chef på universitetet skulle dessutom riskera att oskyldiga pekas ut.

I andra vågskålen ligger omsorg om den enskildes integritet. I det här fallet har personen lämnat sitt jobb och har därmed inte kvar sitt ansvar och förtroende. Allmänintresset handlar i det här fallet främst om funktionen, posten som personaldirektör – och inte om individen, personen. Det kan därför finnas skäl att avstå från att publicera namnet. I pressetisk mening är direktören fortfarande utpekad, men genom att avstå från att publicera namnet kan vi reducera publicitetsskadan.

Exempel 3.

Kommunstyrelsens ordförande häktas efter ett bråk på stan. Allmänintresset för att berätta om händelsen är mycket stort. Som förtroendevald, med ett omfattande samhällsbärande ansvar för kommunens verksamhet, får ordföranden räkna med att granskas ingående. Är politikern dessutom häktad, kan han/hon inte utföra sitt uppdrag, något som medborgarna givetvis har rätt att känna till. I det här fallet är allmänintresset så stort att hänsynen till den enskilda får stå tillbaka. Vi publicerar därför namn.

Slutligen: Namnpubliceringar handlar alltid om enskilda fall. Det finns ingen standardmall och det är därför viktigt att resonera tillsammans. I slutänden avgör utgivaren om vi ska publicera namn.

Medier får ofta kritik för hur vi hanterar opinionsundersökningar. Det är inte heller ovanligt att lobbister och PR-företag försöker sälja in sina uppdragsgivares budskap i form av opinionsundersökningar och enkäter. Det är viktigt att vi inte okritiskt förmedlar dessa utan att värdera metod och relevans, om urvalet är representativt och om avsändaren är trovärdig.

En liten checklista för att värdera opinionsundersökningar:

  • Vem har gjort undersökningen?
  • Vem har beställt undersökningen?
  • Undersökningens målgrupp?
  • Vilka har deltagit i undersökningen och hur har de valts ut?
  • Hur många har tillfrågats? Har tillräckligt många svarat?
  • Är eventuella förändringar som redovisas statistiskt säkra?
  • Vilka frågor har ställts? Är frågorna neutralt ställda?
  • När genomfördes undersökningen?
När ska en nyhetsbild i GP pixlas, och varför? Grunden är förstås att vi inte manipulerar nyhetsbilder i GP. Om något ska pixlas ska det föregås av en diskussion på redaktionen. Den vanligaste anledningen till att pixla en bild är att personen på bilden ska vara anonym. Det är då inte fråga om att personen har begärt att få vara anonym och vill komma i åtnjutande av källskyddet i grundlagen, utan det handlar om att vi på GP vill skydda personens integritet och ta pressetiska hänsyn. Det kan till exempel handla om ett reportage där vi följer polisens knarktillslag och ett antal misstänkta syns på bild. Det är då inte motiverat att avslöja personernas identitet genom att publicera bild på deras ansikten, men bilderna från tillslaget kan ändå som helhet vara journalistiskt relevanta. Vid sådana tillfällen pixlar vi bilden på ett sätt som gör att personerna inte går att känna igen.

När vi väljer att pixla bilden gör vi det ordentligt. Har vi bestämt oss för att en person ska vara anonym på bilden ska allt som gör att personen kan identifieras pixlas bort, det kan handla om märken på kläder, tatueringar, och så vidare. Försiktighetsprincipen gäller. Vid ett tillfälle kände en mamma igen sin dotter på en bild i GP som var tagen på långt avstånd och där bara ryggen syntes – på grund av att hon kände igen sin dotters jacka.

Det är också viktigt att tänka på att vi ibland behöver pixla annat än människor i en bild, var vaksam för registreringsskyltar, eller andra skyltar som kan knytas till enskilda och därmed bidra till att någon identifieras.

Som utsänd journalist från GP uppträder vi som regel öppet. Vi berättar vilka vi är och var vi kommer ifrån. En intervjuad person ska på ett enkelt sätt kunna komma i kontakt med den som gjort intervjun i efterhand. Det finns dock undantag då vi arbetar dolt eller wallraffar, se särskilt avsnitt.

Vi betalar för vissa tips, läsarbilder, läsarfilmer utifrån nyhetsvärde. Det är nyhetschefen/bildchefen som avgör ersättningen för tips. När det gäller läsarbilder betalar vi inte något för bilder som skickas in från läsarna under till exempel översvämningar och använder en fast schablon när det handlar om mer unika bilder. Lova inte en summa utan att ha samrått med ansvariga. Många tipsare har höga förväntningar på nivån på tipspengarna, men beloppen räknas snarare i hundralappar än tusenlappar, det är viktigt att vara tydlig med det. Tipspengar är inte ett sätt att bli rik, utan en symbolisk ersättning för att uppmuntra tips till GP.

Vi betalar däremot aldrig för intervjuer, det är en trovärdighetsfråga. Ingen ska frestas att ”bättra på” sina uttalanden för att göra dem mer intressanta för tidningen och därmed få betalt.

Många personer vill läsa artikeln eller se bilderna innan de publiceras. Varje reporter och fotograf avgör från fall till fall vad som är rimligt. Utgångspunkten bör vara att opublicerat material inte ska lämna redaktionen före publicering. En artikel som mailas i förväg kan nå väldigt många innan publiceringen. Handlar det om medieovana personer som öppenhjärtigt berättar om sina liv kan det emellertid vara klokt att låta en intervjuperson se ett färdigt reportage i tidningen, i andra fall kan vi läsa upp de citat vi använder per telefon, i ett tredje fall får den intervjuade nöja sig med att läsa resultatet i GP. Det är en ganska vanlig praxis att låta intervjuade makthavare ta del av sina citat i förväg. Det finns makthavare som kräver att få se sina citat, och hävdar att de har rätt till det. Någon sådan regel finns emellertid inte i de pressetiska reglerna, även om vi så långt det är möjligt ska vara tillmötesgående och transparenta.

Även om vi låter en intervjuad person ta del av material innan publicering och är lyhörda för synpunkter när det gäller exempelvis faktauppgifter så får en intervjuad person aldrig bestämma över artikelns innehåll, utformning eller redigering. Det är redaktionen som redigerar GP:s journalistik.

GP:s genomslag i samhället ger tidningen och enskilda journalister makt. Med inflytandet följer att personer och organisationer försöker förmå oss att uppmärksamma händelser, eller skriva på ett visst sätt. Propåer från lobbyister hör till vardagen på alla redaktioner.

Det är i sig inte fel att ta emot tips, värdera dem, och skriva om sådant som är av allmänintresse. Vi kan mycket väl uppmärksamma en undersökning gjord av exempelvis ett försäkringsbolag, under förutsättning att den har allmänintresse. Det är dock viktigt att vara kritisk till källan, samt berätta om vem som finansierar undersökningen.

Det finns också tillfällen då vi som journalister erbjuds olika favörer, det kan handla om biljetter till evenemang, en lunch, bjudresor eller något annat.

Vi tackar alltid nej till bjudresor, när vi reser betalar vi för oss. När det gäller luncher, biljetter eller liknande så är det upp till varje medarbetare att agera omdömesgillt. Tidningens trovärdighet får inte ifrågasättas och i många fall är det klokt att resonera med närmaste chef. ”Hur kan det uppfattas om jag accepterar den här lunchen med vd:n X?”

När det gäller bisysslor, som exempelvis moderatorsuppdrag, så krävs tillstånd från redaktionsledningen. Bisysslan får inte kompromettera den enskildes eller tidningens anseende och trovärdighet. Det ska också framgå att medarbetaren normalt är anställd av GP.

Som journalist på GP ska man vara försiktig med att använda företagets mailadress i privata kontakter. Att till exempel maila sina barns förskola och klaga på kösituationen från en GP-adress kan leda till en sammanblandning av rollerna som journalist och privatperson, som riskerar påverka tidningens trovärdighet.

Det kan också tilläggas att Journalistförbundet, som organiserar många journalister, har etiska yrkesregler. Vem som helst kan anmäla en journalist som inte anses ha levt upp till kraven. Det är yrkesetiska nämnden, knuten till Journalistförbundet, som prövar sådana ärenden

Vid nyhetshändelser där människor skadas allvarligt eller omkommer, uppstår ofta frågan om redaktionen bör kontakta de anhöriga. På samma redaktion kan det finnas vitt skilda åsikter om saken.

En trend i samhället efter Estonia är att människor sörjer mer offentligt. Bilder vid olycksplatser, hyllningar på sociala medier och fler namn- och bildpubliceringar i tidningarna följer av denna utveckling. De reportrar som ringer anhöriga kan vittna om att många anhöriga upplever att tidningen behandlar den döda med större respekt genom att publicera namn och bild än om en anonym formulering av typen ”23-åringen” används. Genom att lyfta luren, få en direktkontakt och ta ett svårt samtal, kan vi som journalister vinna i respekt. Får vi ett nej så accepterar vi det givetvis, lämnar artigt telefonnummer och ber personen ringa om den ändrar sig och vill ha kontakt.

På GP finns dock ingen generell linje att vi konsekvent ska kontakta anhöriga, eller att vi konsekvent ska låta bli. Man måste ha en diskussion i varje enskilt fall. I diskussionen bör reporter och redaktör komma överens om syftet med att kontakta anhöriga – det kan till exempel handla om att få en kommentar till det som hänt, att fråga om de anhöriga samtycker till att tidningen publicerar namn på den avlidna, eller att be de anhöriga om en bild på den avlidna som kan publiceras i tidningen. I många fall är det motiverat att ställa dessa frågor. När vi sedan har svaren, är nästa fråga att ta ställning till vad som kan och bör publiceras. Rådgör med utgivare vid behov.

Ibland ställs frågan: ”han/hon är redan namngiven i tidningen X, då kan väl vi också göra det?”. Så kan vi emellertid inte resonera. Bara för att anhöriga sagt OK till en publicering i en tidning, är det inte säkert att de säger OK till en annan tidning. Vi måste själva göra jobbet och få samtycke av anhöriga innan vi publicerar. Grunden för att publicera namn på olycks- eller brottsoffer är att vi haft en egen kontakt med de anhöriga.

Men det finns också fallgropar. Chockade människor kan i ett första läge vilja berätta allt, för att när chocken lagt sig ångra sig. En annan problematik vid publicering av namn på anhöriga handlar om att anhöriga i vissa fall senare kan visa sig vara brottslingar. Det har funnits fall där pojkvännen som öppet berättat om sin sorg och saknad efter flickvännen i pressen, senare visar sig vara hennes mördare. Det finns också exempel där det efter en tid kommer fram att det som tycks vara ett oskyldigt offer, har haft en annan roll i brottet än vad som först varit känt. Om det är påkallat måste vi kunna ställa kritiska frågor även till anhöriga och offer. Detta är frågor som man ska diskutera och överväga på redaktionen innan kontakt tas.

Sociala medier spelar en allt större roll i journalistiken, både som verktyg för research och som kanal för att sprida journalistik. GP ser kraften och värdet i sociala medier. De kan vara öppna demokratiska och kraftfulla verktyg för att utbyta information och kunskap. Vi uppmuntrar därför alla på redaktionen att utforska och vara aktiva i sociala medier som en del av jobbet. Det är värdefullt och viktigt.

Sociala medier är ett redskap i arbetet med att hitta källor, uppslag eller upptäcka trender. Genom att vara aktiva inom olika sociala medier bygger vi relationer, visar öppenhet och stärker GP.

När du som journalist agerar i sociala medier är det några saker du bör tänka på:

  • Det juridiska skydd som omger ansvarig utgivarskapet omfattar inte det du gör i sociala medier. Du är personligt ansvarig för det du skriver. Men även om du skriver i eget namn kan du komma att uppfattas som en representant för GP. Agera därför på ett sätt som inte skadar förtroendet för företaget – eller dig själv. Är du osäker på om du kan skriva något speciellt: diskutera med din närmaste chef.
  • När du använder GP:s officiella konton på Twitter, Facebook, Instagram eller Linkedin kan innehållet komma att prövas av PO och PON.
  • Vi uppmuntrar alla anställda att använda sociala medier i arbetet. Dina privata kontakter kan givetvis vara till hjälp i arbetet, men på arbetstid är sociala medier först och främst ett arbetsredskap.
  • Glöm inte bort källkritiken. När vi återger uppgifter från sociala medier är det viktigt att värdera ursprungskällan. Var också vaksam när det gäller kampanj- och lobbyverksamhet. Avsändaren är inte alltid den som vederbörande uppger sig vara. Se även avsnitt om Källkritik.
  • Samtalstonen i sociala medier kan vara hård. Som GP-representant är det viktigt att tänka på tilltal och ton, vi ska bidra till ett gott och resonerande samtalsklimat. En tumregel är: kan jag säga det här till en kollega på ett möte i huset – eller i en offentlig debatt?
  • Sociala medier kan samtidigt vara familjära. Tänk därför på rågången mellan dig som journalist och de makthavare vi är satta att granska. Kan de kontakter du har – eller ditt sätt att diskutera med dem vi ska granska – påverka din och GP:s trovärdighet?
  • Yttrandefriheten är en av samhällets grundbultar. Samtidigt bör du som journalist vara restriktiv med att gå med i olika opinionsgrupper, på exempelvis Facebook, när ditt engagemang riskerar att stå i strid med ditt uppdrag som fri och oberoende journalist.
  • När du agerar i sociala medier ska du i övrigt följa de avtal, policies och riktlinjer som gäller på GP (etiska regler, policy mot diskriminering, kollektivavtal).
  • Tänk på din egen och företagets säkerhet när du väljer lösenord, tänk särskilt på att det kan vara sårbart att ha samma lösenord på flera sajter.
  • GP värnar upphovsrätten. Använd eller tillgängliggör inte andras material, via delning eller kopiering, på ett sätt som strider mot upphovsrätten.
GP ska hjälpa läsarna. Därför tipsar vi om evenemang och produkter som de kan ta del av eller köpa, även om det vi skriver kan antas gynna företag. Läsarna förväntar sig sådan information av sin tidning.

Några exempel:

Vi anger adresser, telefonnummer och öppettider när vi exempelvis listar krogar på Uteätarna. Om vi höjer en restaurang till skyarna i en recension ska vi givetvis underlätta för läsarna att besöka den.

Inför stora konserter berättar vi var, när och hur biljetter till evenemanget släpps. Detta som en service för dem som vill gå på konserten.

Om ett känt varumärke etablerar en affär i stan finns det ett allmänintresse i att berätta vilket varumärke det handlar om och var affären ska öppna. Läsarna är intresserade av hur stadsbilden förändras.

När vi beskriver vårmodet berättar vi var kläderna går att köpa och vad de kostar. Priset är en väsentlig information när läsarna bildar sig en uppfattning om produkterna.

Så länge det finns ett legitimt allmänintresse för uppgifter av det här slaget och vi på GP utövar vårt redaktörskap så kan vi publicera. Men allmänheten ska inte kunna misstänka att vi inte står fria i vår rapportering och vi ska inte ensidigt gynna vissa företag på redaktionell plats. Skriver vi om bra ställen att äta korv i centrala Göteborg använder vi fler än ett exempel. När vi låter arkitekter fantisera om Göteborgs framtid, väljer vi inte alltid samma arkitektkontor. Och så vidare.

I Svenska journalistförbundets yrkesregler finns ett avsnitt om textreklam: https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-for-press-radio-och-tv/riktlinjer-mot-textreklam

Sverige har en av världens mest generösa tryckfrihetslagstiftningar. Det är, kort sagt, tillåtet att skriva och säga det mesta i yttrandefrihetens namn. Det är därför pressen tagit fram ett pressetiskt system, som ska garantera att medierna inte missbrukar friheten. Genom det etiska systemets försorg ska bland annat enskildas rätt till integritet tillgodoses, och övertramp i medierna undvikas – även om de juridiskt sett är lagliga. De tidigare kapitlen har handlat om GP:s pressetiska arbete. Men det finns också lagar som sätter gränser för journalistiken och som påverkar GP och GP:s journalister.

Det är grundlagarna Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som reglerar innehållet i papperstidningen och de digitala kanalerna. Tryckfrihetsförordningen reglerar varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter. Här slås också offentlighetsprincipen fast med begrepp som allmän handling, meddelarfrihet och källskydd. Yttrandefrihetsgrundlagen handlar om vad vi får säga i radio, tv, film och nya liknande medier (som digitala kanaler). YGL garanterar varje svensk medborgare gentemot det allmänna rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. För att en webbsida ska omfattas av skyddet i YGL krävs att användaren inte kan påverka innehållet. Detta är en anledning till att exempelvis chattar på GP är modererade i förväg, utgivaren – eller en av utgivaren utsedd person – ska ha redaktörskapet för innehållet.

Grundläggande är att utgivaren ensamt har juridiskt ansvar för allt innehåll i tidningen, det innefattar – förutom de redaktionella sidorna i papperstidningen – alltifrån annonser till digitala kanaler.

Det vanligaste tryckfrihetsbrottet är förtal. Det är inte ovanligt att en omskriven person anser sig ha blivit utsatt för förtal, men det är väldigt sällan någon utgivare fälls för brottet. GP:s utgivare har stämts för förtal 2-3 gånger de senaste 20 åren, men aldrig fällts. Det är bara en enskild person som kan förtalas, inte bolag eller organisationer. Det är en enskild person som väcker åtal mot utgivaren, men även justitiekanslern, JK, kan fatta beslut om åtal för förtal. Tryckfrihetsmål är speciella i det juridiska systemet, främst för att de avgörs av en jury.

Förtal är enligt lagens definition att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller lämna uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år (vid grovt förtal). Det finns dock undantag. En utgivare kan inte dömas för förtal om det varit försvarligt att publicera uppgiften och om uppgiften var sann, eller om det fanns skälig grund att tro att den var sann.

Även en uppgift som är sann kan alltså utgöra förtal – om det inte varit försvarligt att publicera den. GP:s tidigare advokat Göran Kraft har gjort ett schema som visar hur juryn ska resonera i tryckfrihetsmål:

  1. Är målsäganden identifierad vid publiceringen? Svar: ja – och resonemanget går vidare. Svar: nej – och den åtalades frias.
  2. Är de publicerade uppgifterna om målsäganden nedsättande för denne? Svar ja – och resonemanget går vidare. Svar: nej – och den åtalade frias.
  3. Var det ändå försvarligt att publicera uppgifterna? Svar: ja – och resonemanget går vidare. Svar: nej – och ansvarige utgivaren döms.
  4. Var den publicerade uppgiften sann eller fanns det skälig grund för uppgiften? Svar: ja – och ansvarige utgivaren frias. Svar: nej – och ansvarige utgivaren döms.

I praktiken ska vi vara vaksamma med långtgående kritik mot personer, offentliga eller inte. Ställ frågan: på vilket sätt är det motiverat att publicera nedlåtande uppgifter om personen X? Politiker, företagsledare och andra offentliga personer får räkna med att granskas och bli omskrivna för vad de har gjort. Men det finns skäl att vara vaksam för uppgifter om hur personen är. Ett exempel: En känd krögare får kritik för att ha blandat ut färsen med brosk för att göra maten billigare och öka avansen. Det är självklart motiverat att publicera, om uppgifterna stämmer. Vi skulle däremot inte skriva att krögaren därmed är snål och girig som person.

Även avlidna kan förtalas. För att en sådan publicering ska vara brottslig krävs att publiceringen är sårande för de efterlevande eller anses ”kränka den frid som bör tillkomma den avlidne”. Några kloka rader om vikten av att vara varsam med eftermälen kan hittas i självaste Havamal:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Det näst vanligaste tryckfrihetsbrottet är hets mot folkgrupp. Den som hotar, uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt/etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, kan dömas för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse i högst två år. Här finns inga undantag för ”försvarliga” publiceringar, men det är givetvis tillåtet att inom ramen för en saklig diskussion föra fram kritiska uppfattningar.

Det finns fler tryckfrihetsbrott än förtal och hets mot folkgrupp, som dock förekommer sällan. Det är bland annat spioneri, högförräderi, krigsanstiftan och liknande brottsrubriceringar. Det handlar i sammanfattning om publiceringar som hotar rikets säkerhet. Det mest kända fallet i modern tid är när Jan Guillou och Peter Bratt dömdes för spioneri efter IB-affären på 1970-talet. I den vardagliga journalistiken förekommer detta inte, och i de granskningar där rikets säkerhet kan vara aktuell att diskutera ska man givetvis rådslå med utgivaren.

På GP:s redaktion arbetar vi som regel öppet och transparent. Men det finns undantag, exempelvis när vi testar restauranger eller gör andra typer av konsumentjobb. Vid enstaka tillfällen måste vi också arbeta dolt för att kunna belägga missförhållanden. Arbetsmetoden är då bara aktuell när vi uttömt andra möjligheter att ta fram uppgifter. Det är viktigt att ha en diskussion i varje enskilt fall innan vi ringer upp källor anonymt eller uppger oss vara någon annan. Ledningen ska vara informerad, för att kunna hantera frågor om våra arbetsmetoder.

Att bli utsatt för wallraffande är integritetskränkande för den som granskas, och metoden ska därför inte användas slentrianmässigt.

När vi arbetar dolt eller wallraffar kan vi använda oss av kontantkort till mobilen, anonyma hotmailadresser eller agera med en påhittad bakgrundshistoria. Vi kan också använda dold kamera eller dold mikrofon för att belägga missförhållanden. Varje steg vi tar ska diskuteras med ansvarig redaktör och utgivaren. Det är självklart viktigt att inte försätta sig själv eller andra i fara, en riskbedömning ska alltid göras innan vi wallraffar.